Jag i Talang 2011?

Mina händer har slutat darra. Jag fick nyss ett mejl från TV4. De var intresserad av att ha med mig i Talang 2011 som buktalare (de hade sett mina buktalarvideor på youtube). Jag vet inte vad jag ska göra, jag är i chock. Herregud!!

Till dem som nazisterna mördade

Idag, den 27 januari, var det exakt 65 år sedan fångarna på koncentrationslägret Auschwitz befriades. Detta inlägg är tillägnad de oskyldiga människor som nazisterna mördade.
.
Jag tänkte göra något som jag aldrig har gjort förut. Jag ska publicera en av mina noveller.
.
Detta var ett skolprojekt och min novell handlar om den ariska pojken Daniel och hans upplevelser under den tid som vi kallar Förintelsen.
Jag fick MVG på uppgiften.
.
Jag har copyright på novellen, det är absolut förbjudet att kopiera något av den. Kopierar du blir du anmäld!
Tack.
.

Prolog

 

Alla har sin livshistoria. Den enes mer tragisk än den andres, men alla har ett förflutet och något att berätta.

 

Då jag går förbi en människa på gatan brukar jag ofta fundera över vad dess livshistoria är, speciellt efter det andra världskriget.

Hur hade personen agerat under denna svåra och fientliga tid, som hade dödat 6 miljoner oskyldiga judar och tagit sammanlagt 47 miljoner människors liv? Hade hans eller hennes handlingar varit hederliga, kanske till och med nobla? Eller hade personer varit en av de nazistiska monster som hade försatt så många människor i oförklarlig skräck och evigt lämnat ett spår av förblindat hat i våra hjärtan?

 

Vissa av dessa så kallade monster kanske fortfarande håller fast vid de nazistiska åsikterna nu även efter kriget och stolt övertygar sig själva om att det de gjorde var rätt, medan andra av de hjärntvättade önskar att de kunde resa tillbaka i tiden för att få de handlingar som ledde till fel väg ogjorda.

Men ingen kan ändra det förflutna.

 

Som sagt var, alla har en unik livshistoria. Och nu ska jag berätta min.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tyska Dagbladet, 1934

”Judar får ej längre innehava giftermål med främmande raser.”

Jag läste om meningen ur tidningsartikeln igen, dessa ord som förändrade så mycket att jag knappt kunde få fattning om innerbörden.

Jag visste att jag tillhörde den så kallade ariska rasen och att mitt blonda hår och blå ögon uppskattades av många.

 

Fast flickan som jag älskade var judinna. En parasit, ej värd livet – enligt vissa.

Men för mig var Julianna Roth allt. Jag hade varit hemligt förälskad i henne under hela våra femtonåriga liv som bästa vänner.

Om jag någon gång skulle gifta mig så skulle det vara med henne.

Hon var vacker, med sina bruna ögon och långa mörka hårsvall. Hon var annorlunda än de andra flickorna med. Då en pojke en gång hade dragit henne i håret hade hon bara vänt sig om och gett honom en rak höger.

Hon var då åtta år gammal.

 

Julianna bodde granne med mig. Förutom sina föräldrar hade hon två syskon, den treåriga Edith och den sjuttonåriga rullstolsbundna Melek.

Jag hade en mor och en far, men inga syskon. Jag hade alltid varit en aning avundsjuk på Julianna över detta, eftersom att den gemenskap som ett syskon bär med sig alltid har kommit till att förundra mig.

Våra familjer hade god kontakt. Vi bjöd ofta varandra på middag och hade haft många trevliga stunder tillsammans. Ibland var vi med under deras Sabah. Det var bland det mysigaste som fanns.

 

Men allting skulle inom en snar framtid förändras. Ett år tidigare, den 19 augusti 1933, hade Adolf Hitler blivit rikskansler i vårt land och han höll på att förändra allt.

Han blev bara populärare och populärare. Många hade röstat på honom eftersom att han hade lovat människor jobb. Åtskilliga hade blivit arbetslösa på grund av den ekonomiska krisen som det första världskriget hade fört med sig. Tyskland hade förlorat kriget mot Frankrike, Ryssland och England vi hade på så vis blivit skuldsatta en enorm summa pengar i krigsskadestånd.

 

Men jag avskydde Hitler och detta berodde på hans hat mot judarna. Hans judehat påverkade människor och fick dem att ändra uppfattning om det judiska folket. Säga vad man vill om Hitler, men han var inte dum. Han använde media och propaganda för att göra en inverka på folk.

Att förbjuda judar från att gifta sig med ”främmande raser” var inte det sista han skulle införa. Han skulle fortsätta att försöka lura i folk att judar var pestsmittade råttor.

 

Och han lyckades.

 

Jag och min familj höll oss utanför nazismen. Våra nära vänner var judar och vi ville inte ha något med nazismen att göra.

 

En kylig och kall septemberdag år 1935 var jag och Julianna ute på en promenad i staden. Jag hade varit tveksam till att hon skulle visa sig öppet på gatorna nu då judarna blev hatade men hon hade bara fräst tillbaka:

”Daniel, jag bryr mig inte om de idioterna hatar mig för att jag tillhör judendomen. Jag tänker ändå gå ut, jag kan inte sitta inne hela tiden. Det gör mig galen!”

Jag protesterade inte mer, för att om det var något som jag hade lärt mig om Julianna så var det att om hon ville något såg hon till att det blev så, om det så handlade om att segla över Atlanten.

 

Så där gick vi över Nürnbergs gator, hon med huvudet högt upp för att visa sin självständighet och jag, som oroligt tittade mig över axeln för att förvissa mig om att vi inte var förföljda eller något liknande.

Till en början förflöt allt bra. Herrar i svarta rockar och hattar passerade utan att bry sig om oss och damer, både de klädda i dyra pälsar och de i enkla klänningar såg knappt åt vårt håll.

Jag hann just intala mig själv att hela promenaden skulle gå bra, då några pojkar plötsligt fick syn på oss. Jag kände igen dem. Vi hade alla gått i samma klass tidigare, men vi hade gått ut skolan för två år sedan, ett år innan alla judar drevs ut ur skolarna.

”Titta där!” skrek en av pojkarna. ”Judeälskaren och hans råtta!”

De andra skrattade och de gick fram till oss.

”Judesvin”, väste ljushårig till Julianna.

Hon höjde näven, men jag höll henne tillbaka. En judinna som slog till arisk pojke kunde aldrig sluta bra.

”Vi går bara”, viskade jag och drog henne med mig.

”Visst gå ni bara, judesvin och judeälskare!” skrek den ljushåriga efter oss. De fortsatte skrattande att gasta; ”Judesvin och judeälskare!” tills vi kom utan hörhåll.

”Åh, jag skulle kunna slå ut ögonen på de där uppblåsta jävlarna!” svor Julianna och skakade av ilska.

Jag klappade henne lätt på axeln och letade febrilt efter tröstande ord, utan att lyckas finna några. Jag hade alltid varit bra med ord, men denna gång fanns det verkligen inget uppmuntrande att säga.

 

Tre dagar efter att detta inträffat sattes Nürnberglagarna i bruk. Judar var nu inte längre rättmätiga medborgare. De fick inte gifta sig och hade varken rösträtt eller tillträde till officiella arbeten. Då jag fick reda på dessa lagar blev jag så arg att jag slängde en av min mormors antika vaser i väggen. Den gick i tusen bitar.

Mor såg allt med trötta och rödgråtna ögon. Hon sade inte ett ord, utan begravde bara ansiktet i händerna och snyftade.

”Varför?” viskade hon. ”Våra vänner är lika mycket människor som alla andra.”

Hon hade rätt.

Men tusentals människor insåg inte detta.

 

Efter att denna händelse hade inträffat skedde ett stort bokbål. Sedan 1933 hade små ägt rum, men detta var stort. De eldade upp böcker skrivna av judar och den litteratur som de ansåg ej tillhörde nationalsocialismen.

Julianna älskade böcker och bokbålet skapade ett djupt sår i hennes hjärta. Hon hade stått ut med att ses som en råtta, men detta var annorlunda. De brände upp det som hon älskade så mycket, och de olästa äventyr som väntade på henne förvandlades till rök.

Det var en stor kränkning för henne och hon pratade knappt på flera dagar.

 

Just efter dessa händelser bestämde Hitler att allmän värnplikt skulle införas i Tyskland.

 

Det skulle dröja till början av år 1938, nästan ett år efter att Rhenlandet besatts som jag skulle vara gammal nog för att tvingas göra min värnplikt och lära mig att kriga.

Jag var borta i nästan ett år och avskydde varje sekund där.

 

Under tiden blev judar tvungna att ha ett J i passet. Judiska flickor var även tvingade att ha namnet Sara i sitt pass, efter sitt riktiga namn.

 

Kort efter att jag hade kommit hem från min militärutbildning inträffade Kristallnatten.

Natten som skulle till att förändra allt.

Jag var under denna tid bortrest till mina morföräldrar i Polen, mina föräldrar tyckte att vi behövde något annat att tänka på än detta elände. Jag ville inte åka. Jag ville inte lämna Julianna i denna svåra tid, men de tvingade med mig dit för några dagar. Vi kom hem igen den 10 november. Det blev en chock för oss.

Glassplitter fanns överallt. Massor av butiksfönster var krossade och folk grät olyckligt på gatorna. Jag sprang hela vägen hem, livrädd för att något skulle kunna ha hänt med Julianna.

 

Hon stod utanför sitt hus då såg mig komma springandes över gatan. Hon rusade in i min famn och sjönk ihop på marken i en förtvivlad gråt. Jag strök henne över håret medan hennes tårar gjorde min skjorta alldeles våt.

”Berätta”, viskade jag.

”Det kom hit massa människor i natt”, snyftade Julianna. ”Folk säger att Hitler har skickat dem, i civilkläder. De slog sönder alla judars buktikfönster, brände upp synagogor och fångade in judiska män till arbetarläger. De dödade judar. De dödade …”

Gråten gjorde att orden stockades i hennes hals. Hon svalde och andades fram:

”De dödade Melek.”

Jag blev iskall i kroppen. Hon fortsatte:
”De kom in i mitt i vårt hus och väckte oss. De hade sett rullstolen bredvid Meleks säng genom fönstret och förstått att han var handikappad. De skrek åt Melek att resa sig, men han sade att han inte kunde. Då sköt de honom i huvudet, alldeles iskallt som om de inte hade några känslor alls. Vi skrek och far slog till skytten i ansiktet. De tänkte först skjuta honom med, men bestämde sig sedan i stället för att ta honom till arbetarläger. De släpade med honom. Jag vet inte var han är nu …”

Hennes röst dog bort i gråt. Jag grät också. Världen höll på att förlora sin barmhärtighet.

”Det här är bara början”, sade Julianna då hon fick tillbaka sin röst.

”Är du säker?” frågade jag försiktigt. ”Det kanske blir bättre.”

Julianna blängde på mig.

”Hitler hjärntvättar folk. Jag vet att detta bara är början. Tror du verkligen att han nöjer sig med det här?”

”Vad tror du kommer att hända då?”
”Jag har hört rykten att de håller på att bygga upp ställen där de tränger ihop judar till att bo. Och arbetarlägren tror jag inte heller är vidare trevliga. Jo, det här tror jag bara är början.”

Hon var tyst ett tag. Sedan sade hon med en mycket allvarlig röst:

”Daniel, du måste lova mig en sak.”
”Vad som helst”, viskade jag.

”Du måste lova mig att du aldrig glömmer bort vem du är. Förlora aldrig din mänsklighet till ondskan. För om du väl förlorar den, så blir du aldrig fri.”

Jag tvekade inte en sekund.

”Jag lovar.”

 

I början av året 1939 fick alla judar lämna ifrån sig sina värdesaker och de fick inte längre äga radioapparater.

Vi hade inte heller en radio, ett val som jag sedan skulle ångra. Vi ville inte ha någon för att vi var less på att höra de lögner om judar som Hitler sa via den. Om vi hade haft en radio, kunde vi kanske ha varnat Julianna och hennes familj, för att jag fick sedan veta att han via den talat om judeförintelse.

 

1 september 1939 blev en dag som aldrig skulle glömmas. Tyskland anföll Polen och kriget var ett faktum.

Judar blev nu tvungna att bära Davidstjärnan på sig, för att alla skulle kunna se att de var ”fiender till folket”. Judarna hade det mycket svårt, och till och med Julianna höll sig inomhus.

 

Några månader efter att kriget hade startat skedde det som jag länge hade fruktat. Judarna drevs ur sina hem för att fraktas till ghetton. De fick tio minuter på sig att packa sina saker och skulle sedan bege sig utan protester.

Julianna gick på gatan, bredvid sin mor. Hon höll sin syster i handen. Jag såg att hon var rädd, men hennes blick var beslutsam. Jag beundrade henne. Fastän hon var på väg till ett ställe som hon inte visste något om så skulle hon inte låta nazisterna trycka ner henne, och hon höll huvudet högt.

”Julianna!” ropade jag.

Hon vände sig om.
”Allt kommer att lösa sig, jag ska rädda dig! Var inte rädd!”

Hon log svagt, men hennes blick sade att hon inte trodde att allt skulle lösa sig.

”Kom ihåg vem du är”, svarade hon. ”Kom ihåg det.”

Hon såg mig länge i ögonen och vände sig sedan om. Jag såg efter Julianna tills hon inte längre syntes och sjönk ihop på marken och grät.

 

Några få år efter att Julianna hade försvunnit fick jag en inkallesorder om att jag var tvungen att gå med i armén. Anledningen till att jag inte hade fått den tidigare berodde på att jag under en bilolycka hade brutit ryggen, vilket tog lång tid att läka. Men då nu ryggen var hel igen, så skulle jag ut i kriget jag med.

 

Jag gick till kyrkan. Även om jag inte var så starkt troende, så skadade det ju inte att be till Gud om hjälp.
Att gå med i armén och kämpa för det som jag var så mycket emot skulle jag aldrig klara av, samt att jag hade lovat Julianna att inte förlora min mänsklighet, något som jag visste att jag skulle göra om jag for ut och krigade.

 

Jag var ensam i kyrkan. Jag ställde mig framför en stor målning av Jesus på korset, knäppte mina händer och bad:

”Kära gode Gud, gör så att jag inte behöver gå med i armén gör så att Julianna och hennes familj klarar sig.”

”Herren hör många böner i dessa tider”, sade plötsligt en röst.

Jag snodde runt. Där stod en man i medelåldern. Han var ganska gammal och kraftig och hade vänliga blå ögon.

”Han hinner inte hjälpa alla”, fortsatte mannen.

Något med denna man sade mig att jag kunde lita på honom. Jag vet inte vad, men jag visste att han var god.

”Är denna Julianna en jude?”

Jag förstod att jag tog en enorm risk, men en röst inom mig viskade att jag skulle tala sanning.

”Ja”, sade jag.

”Så du är inte nazist?”

Jag skakade energiskt på huvudet.

”Verkligen inte.”
”Mitt namn är Didrich Wagner”, sade mannen och skakade hand med mig.

”Daniel Schultz.”

”Du vill inte gå med i armén?” undrade han.

”Över min döda kropp.”
Didrich log lätt och berättade att han arbetade för Zegota i Polens huvudstad Warszawa.

Zegota var en organisation som jobbade för att rädda judar. De gav de mat, pengar, mediciner och förfalskade papper som hjälpte dem att fly. Didrich berättade att han kunde fixa falska papper till mig med, även om det skulle innebära att jag skulle bli desertör, vilket skulle medföra att jag skulle bli ihjälskjuten om de kom på mig. Men jag var villig att ta den risken för att slippa delta i kriget och få arbeta inom Zegota med att rädda judar.

Så jag var överlycklig.

 

Efter att jag hade packat mina saker och skrivit en lapp till mina föräldrar (de var för närvarande inte hemma) begav jag mig med Didrich till Warszawa i Polen.

 

Jag trivdes mycket bra med att arbeta med Zegota. Jag räddade hundratals liv. Men hela tiden såg jag efter Julianna och oroade mig mycket för henne. Det hon hade sagt till mig åratal tidigare om att allt skulle bli värre stämde verkligen. Judar (och även romer, eller också kallat zigenare) skickades till koncentrationsläger där de arbetade sig till döds och många gasades ihjäl, även barn. Världen hade förlorat sin barmhärtighet.

Jag var skräckslagen för att Julianna hade gått detta öde till mötes och jag saknade henne så att det gjorde ont.

Jag frågade ofta om det var möjligt att man kunde göra ett fritagande av judar från koncentrationslägren, även om jag innerst inne förstod att det skulle vara mycket svårt. Mina medarbetare ville lika mycket som jag göra detta, men det var alldeles omöjligt att vi skulle lyckas.

Jag lyckades dock tillslut övertyga mina medarbetare att jag skulle få resa till koncentrationslägret Chelmno i Ludz och därefter utklädd till soldat kontrollera ifall det skulle vara möjligt att frita judar därifrån.

 

Jag kunde patrullera utanför lägret utan problem, men jag kunde inte ta mig in i lägret. Det krävdes papper för det, papper som jag ej hade. Men jag kunde även genom stängslet se in i lägret och jag undersökte varenda detalj för ett möjligt fritagande.

Plötsligt fick jag syn på henne. Min Julianna.

Hon var en av de magraste människor som jag någonsin hade sett. Hon var bara skinn och ben, helt utan underdrift. Hennes hår var avklippt. Jag tyckte ändå att hon var mycket vacker.

Hon släpade på ett tungt lass med sten.

Jag var sprudlande glad, samtidigt som jag gnisslade tänder av ursinne över hur hon hade behandlats.

Jag vågade inte ropa på henne, så istället hostade jag ljudligt för att få hennes uppmärksamhet.

Hon tittade upp och stirrade på mig. Sedan såg hon sig om och släpade med sig stenarna mot mig. Hon stannade framför stängslet och fortsatte att stirra på mig.

”Är du soldat?” fick hon sedan fram.

Jag berättade om Zegota och min förklädnad. Då jag frågade om hennes familj slog hon ner blicken och berättade att hennes far hade dött i arbetslägret och att hennes mor hade skjutits i då de varit i ghettot i Warszawa. Hennes syster hade gastats ihjäl, endast tio år gammal.

”Det är bara jag kvar”, viskade hon.

Efter att ha fällt några tårar berättade jag hade inte tillgång till att ta henne med mig men sade att jag skulle göra allt för att komma tillbaka för att ta med henne därifrån. Hon såg på mig med den blick som hon hade haft då hon vandrade på gatan mot ghettot och log återigen svagt.

 

Några få dagar senare tog Hitler självmord och det andra världskriget slutade. Chelmno var tomt då jag kom dit.

Jag letade efter Julianna, utan resultat. Efter månader av sökande träffade jag dock en kvinna som också hade varit i Chemno. Hon berättade för mig att Julianna hade skrutits ihjäl två dagar innan kriget slutade av en nazist. Han hade hånfullt frågat henne om hon var rädd för honom.

”Nej”, hade hon lugnt svarat.

Det blev hennes död. Jag föll in i en tyst gråt, samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig så oerhört stolt över min modiga Julianna.

 

Jag hade varit med om saker som skulle komma att skrivas om i historieböcker.

 

Men jag ville så gärna ha det ogjort.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Epilog

 

Efter kriget blev jag ofta kallad för hjälte. Men jag är ingen hjälte. Jag är bara en helt vanlig människa som gjorde det rätta.

 

Jag är mycket stolt över det som jag åstadkom under det andra världskriget. Men att rädda liv är inget övernaturligt. Det är fullt mänskligt.

Nazismen däremot, var inte mänsklig. Och det faktum att Julianna räddade mig från den omänskligheten, har gjort henne till min hjälte.

 

Jag tackar min Julianna för att jag behöll min mänsklighet då andra inte gjorde det. Hennes kloka ord om att jag alltid skulle komma ihåg vem jag är har vägledigt på många olika sätt genom livet.

 

Jag inbillar mig att jag genom att föra de orden vidare samt att berätta vad de nazistiska åsikterna verkligen ledde till har gett henne någon form av upprättelse.

För att om vi kommer ihåg följderna av de handlingar som slutade i stor förintelse och ständigt påminner oss om att inte göra om misstagen så har hon och så många andra oskyldiga människor inte dött helt förgäves.

 

Julianna kommer alltid att leva vidare inom mig som en odödlig ängel i mitt hjärta.

Jag gifte mig aldrig efter kriget, för det finns ingen annan som jag skulle kunna älska som hon.

Nazisterna dödade min själsfrände och det finna ingen som kan ersätta henne.

Min modiga och unika hjälte.

 

Men jag, jag är ingen hjälte.

 

Jag är bara människa.

 


Hej. Har inte bloggat på ett tag nu. Har i...

Hej. Har inte bloggat på ett tag nu. Har inte haft vid eller lust. Jag har MASSA saker att blogga om, återkommer då jag har mer vid och lust :)


Hej mitt vinterland


Tröja jag har sytt

Om någon missade mitt tidigare videoinlägg - Jag fick en symaskin i julklapp!
Jag har sytt flera saker, men detta var det första jag sydde:
En aning fail, men detta är ungefär första gången som jag syr något helt själv så rätt godkänt antar jag :P

Skola

Detta är ett tidsinställt inlägg.
Tiden då detta inlägg publiceras är klockan 08.11. Det vill säga, precis den tid då jag satt mig i skolbänken suckat 500 gånger och ska påbörja vårterminen i åk 9.
Men eftersom att mitt nyårslöfte är att bli en mer positiv människa så är jag inte deprimerad trots mina 500 suckar. Nej, nej. Jag är VÄLDIGT glad faktiskt. Har aldrig varit mer lycklig. Det ska bli SÅ kul att välja gymnasium och SÄRSKILT då man har väldigt mycket beslutsångest av vad man ska ta. Det ska också bli SÅ kul att få slutbetyg, och de nationella proven - de kan man ju bara ÄLSKA!
Och jag är INTE ALLS deprimerad över att detta är sista terminen med min underbara klass och flera månader av ångest ska BARA bli HÄRLIGT!
.
Not.

Svärdet och Spiran (Igen)

WOHO! Se hur tidigt jag är uppe sista dagen på lovet! Har varit vaken sedan kl. 07.00. Måste börja vänja mig vid det, snyft.
Hur som helst, jag måste bara säga det igen: Svärdet och Spiran är mitt nya beroende! Gud så bra det är! Och de sista avsnitten sänds på onsdag och torsdag, sådär lagomt perfekt så att man tvingas längta tills skolan börjar igen, grr ...
Jag var en aning panikslagen då jag såg denna trailer i rädsla att den skulle avslöja något som jag inte visste, men den gjorde inte det puh ...
Har också reserverat boken från bibblan! :)

Hjälp!

Hjälp! Jag såg ett läskigt program av Criminal Minds där en man mördade tre brunetter som joggade i skogen! Jag är brunett och joggar i skogen då det är varmare väder! Hjälp, jag kommer dö!

Gah ...

Igår slösade jag upp 400 spänn på stan! Gud vilken ångest jag har. Dock har jag fyndat. Köpt en bok jag velat läsa jättelänge, köpte två klädesplagg till ett billigt pris och gått på bio. Borde inte ha så dåligt samvete! Får hålla in på pengarna ett tag nu ;)

Svärdet och Spiran

Någon som har sett miniserien Svärdet och Spiran, på tv 3? Jag såg det första igår, och det var faktiskt riktigt bra! Del 2 går idag, jag kommer då sitta bänkad framför tvn ;)
Serien är förresten baserad på en bok med samma namn, skriven av Ken Follett.

Nyårsafton

Bättre sent än aldrig!


GOTT NYTT ÅR! :-)

GOTT NYTT ÅR! :-)








Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!