Marilyn

FashionFixation | via Tumblr
 
Untitled
 
Jag känner mig väldigt fascinerad av den här kvinnan. Hennes liv, tankar, konst och död. Det finns något alldeles speciellt med Marilyn, som nästan inte ens går att sätta fingret på.

Titanic

I detta ögonblick för exakt hundra år sedan hade fartyget Titanic, som sades vara så stark och osänkbar, nyligen träffat ett isberg och håller på att sjunka till havets botten. 1517 människor av de 2224 ombord kommer att mista sina liv och incidenten kommer till att bli en av världens största tragedier.
Skräcken och paniken är nästintill omöjlig att föreställa sig och jag kan inte annat än att känna med offren och dess anhöriga. Vila i frid.
Titanic - A Tragic Destiny

Till dem som nazisterna mördade

Idag, den 27 januari, var det exakt 65 år sedan fångarna på koncentrationslägret Auschwitz befriades. Detta inlägg är tillägnad de oskyldiga människor som nazisterna mördade.
.
Jag tänkte göra något som jag aldrig har gjort förut. Jag ska publicera en av mina noveller.
.
Detta var ett skolprojekt och min novell handlar om den ariska pojken Daniel och hans upplevelser under den tid som vi kallar Förintelsen.
Jag fick MVG på uppgiften.
.
Jag har copyright på novellen, det är absolut förbjudet att kopiera något av den. Kopierar du blir du anmäld!
Tack.
.

Prolog

 

Alla har sin livshistoria. Den enes mer tragisk än den andres, men alla har ett förflutet och något att berätta.

 

Då jag går förbi en människa på gatan brukar jag ofta fundera över vad dess livshistoria är, speciellt efter det andra världskriget.

Hur hade personen agerat under denna svåra och fientliga tid, som hade dödat 6 miljoner oskyldiga judar och tagit sammanlagt 47 miljoner människors liv? Hade hans eller hennes handlingar varit hederliga, kanske till och med nobla? Eller hade personer varit en av de nazistiska monster som hade försatt så många människor i oförklarlig skräck och evigt lämnat ett spår av förblindat hat i våra hjärtan?

 

Vissa av dessa så kallade monster kanske fortfarande håller fast vid de nazistiska åsikterna nu även efter kriget och stolt övertygar sig själva om att det de gjorde var rätt, medan andra av de hjärntvättade önskar att de kunde resa tillbaka i tiden för att få de handlingar som ledde till fel väg ogjorda.

Men ingen kan ändra det förflutna.

 

Som sagt var, alla har en unik livshistoria. Och nu ska jag berätta min.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tyska Dagbladet, 1934

”Judar får ej längre innehava giftermål med främmande raser.”

Jag läste om meningen ur tidningsartikeln igen, dessa ord som förändrade så mycket att jag knappt kunde få fattning om innerbörden.

Jag visste att jag tillhörde den så kallade ariska rasen och att mitt blonda hår och blå ögon uppskattades av många.

 

Fast flickan som jag älskade var judinna. En parasit, ej värd livet – enligt vissa.

Men för mig var Julianna Roth allt. Jag hade varit hemligt förälskad i henne under hela våra femtonåriga liv som bästa vänner.

Om jag någon gång skulle gifta mig så skulle det vara med henne.

Hon var vacker, med sina bruna ögon och långa mörka hårsvall. Hon var annorlunda än de andra flickorna med. Då en pojke en gång hade dragit henne i håret hade hon bara vänt sig om och gett honom en rak höger.

Hon var då åtta år gammal.

 

Julianna bodde granne med mig. Förutom sina föräldrar hade hon två syskon, den treåriga Edith och den sjuttonåriga rullstolsbundna Melek.

Jag hade en mor och en far, men inga syskon. Jag hade alltid varit en aning avundsjuk på Julianna över detta, eftersom att den gemenskap som ett syskon bär med sig alltid har kommit till att förundra mig.

Våra familjer hade god kontakt. Vi bjöd ofta varandra på middag och hade haft många trevliga stunder tillsammans. Ibland var vi med under deras Sabah. Det var bland det mysigaste som fanns.

 

Men allting skulle inom en snar framtid förändras. Ett år tidigare, den 19 augusti 1933, hade Adolf Hitler blivit rikskansler i vårt land och han höll på att förändra allt.

Han blev bara populärare och populärare. Många hade röstat på honom eftersom att han hade lovat människor jobb. Åtskilliga hade blivit arbetslösa på grund av den ekonomiska krisen som det första världskriget hade fört med sig. Tyskland hade förlorat kriget mot Frankrike, Ryssland och England vi hade på så vis blivit skuldsatta en enorm summa pengar i krigsskadestånd.

 

Men jag avskydde Hitler och detta berodde på hans hat mot judarna. Hans judehat påverkade människor och fick dem att ändra uppfattning om det judiska folket. Säga vad man vill om Hitler, men han var inte dum. Han använde media och propaganda för att göra en inverka på folk.

Att förbjuda judar från att gifta sig med ”främmande raser” var inte det sista han skulle införa. Han skulle fortsätta att försöka lura i folk att judar var pestsmittade råttor.

 

Och han lyckades.

 

Jag och min familj höll oss utanför nazismen. Våra nära vänner var judar och vi ville inte ha något med nazismen att göra.

 

En kylig och kall septemberdag år 1935 var jag och Julianna ute på en promenad i staden. Jag hade varit tveksam till att hon skulle visa sig öppet på gatorna nu då judarna blev hatade men hon hade bara fräst tillbaka:

”Daniel, jag bryr mig inte om de idioterna hatar mig för att jag tillhör judendomen. Jag tänker ändå gå ut, jag kan inte sitta inne hela tiden. Det gör mig galen!”

Jag protesterade inte mer, för att om det var något som jag hade lärt mig om Julianna så var det att om hon ville något såg hon till att det blev så, om det så handlade om att segla över Atlanten.

 

Så där gick vi över Nürnbergs gator, hon med huvudet högt upp för att visa sin självständighet och jag, som oroligt tittade mig över axeln för att förvissa mig om att vi inte var förföljda eller något liknande.

Till en början förflöt allt bra. Herrar i svarta rockar och hattar passerade utan att bry sig om oss och damer, både de klädda i dyra pälsar och de i enkla klänningar såg knappt åt vårt håll.

Jag hann just intala mig själv att hela promenaden skulle gå bra, då några pojkar plötsligt fick syn på oss. Jag kände igen dem. Vi hade alla gått i samma klass tidigare, men vi hade gått ut skolan för två år sedan, ett år innan alla judar drevs ut ur skolarna.

”Titta där!” skrek en av pojkarna. ”Judeälskaren och hans råtta!”

De andra skrattade och de gick fram till oss.

”Judesvin”, väste ljushårig till Julianna.

Hon höjde näven, men jag höll henne tillbaka. En judinna som slog till arisk pojke kunde aldrig sluta bra.

”Vi går bara”, viskade jag och drog henne med mig.

”Visst gå ni bara, judesvin och judeälskare!” skrek den ljushåriga efter oss. De fortsatte skrattande att gasta; ”Judesvin och judeälskare!” tills vi kom utan hörhåll.

”Åh, jag skulle kunna slå ut ögonen på de där uppblåsta jävlarna!” svor Julianna och skakade av ilska.

Jag klappade henne lätt på axeln och letade febrilt efter tröstande ord, utan att lyckas finna några. Jag hade alltid varit bra med ord, men denna gång fanns det verkligen inget uppmuntrande att säga.

 

Tre dagar efter att detta inträffat sattes Nürnberglagarna i bruk. Judar var nu inte längre rättmätiga medborgare. De fick inte gifta sig och hade varken rösträtt eller tillträde till officiella arbeten. Då jag fick reda på dessa lagar blev jag så arg att jag slängde en av min mormors antika vaser i väggen. Den gick i tusen bitar.

Mor såg allt med trötta och rödgråtna ögon. Hon sade inte ett ord, utan begravde bara ansiktet i händerna och snyftade.

”Varför?” viskade hon. ”Våra vänner är lika mycket människor som alla andra.”

Hon hade rätt.

Men tusentals människor insåg inte detta.

 

Efter att denna händelse hade inträffat skedde ett stort bokbål. Sedan 1933 hade små ägt rum, men detta var stort. De eldade upp böcker skrivna av judar och den litteratur som de ansåg ej tillhörde nationalsocialismen.

Julianna älskade böcker och bokbålet skapade ett djupt sår i hennes hjärta. Hon hade stått ut med att ses som en råtta, men detta var annorlunda. De brände upp det som hon älskade så mycket, och de olästa äventyr som väntade på henne förvandlades till rök.

Det var en stor kränkning för henne och hon pratade knappt på flera dagar.

 

Just efter dessa händelser bestämde Hitler att allmän värnplikt skulle införas i Tyskland.

 

Det skulle dröja till början av år 1938, nästan ett år efter att Rhenlandet besatts som jag skulle vara gammal nog för att tvingas göra min värnplikt och lära mig att kriga.

Jag var borta i nästan ett år och avskydde varje sekund där.

 

Under tiden blev judar tvungna att ha ett J i passet. Judiska flickor var även tvingade att ha namnet Sara i sitt pass, efter sitt riktiga namn.

 

Kort efter att jag hade kommit hem från min militärutbildning inträffade Kristallnatten.

Natten som skulle till att förändra allt.

Jag var under denna tid bortrest till mina morföräldrar i Polen, mina föräldrar tyckte att vi behövde något annat att tänka på än detta elände. Jag ville inte åka. Jag ville inte lämna Julianna i denna svåra tid, men de tvingade med mig dit för några dagar. Vi kom hem igen den 10 november. Det blev en chock för oss.

Glassplitter fanns överallt. Massor av butiksfönster var krossade och folk grät olyckligt på gatorna. Jag sprang hela vägen hem, livrädd för att något skulle kunna ha hänt med Julianna.

 

Hon stod utanför sitt hus då såg mig komma springandes över gatan. Hon rusade in i min famn och sjönk ihop på marken i en förtvivlad gråt. Jag strök henne över håret medan hennes tårar gjorde min skjorta alldeles våt.

”Berätta”, viskade jag.

”Det kom hit massa människor i natt”, snyftade Julianna. ”Folk säger att Hitler har skickat dem, i civilkläder. De slog sönder alla judars buktikfönster, brände upp synagogor och fångade in judiska män till arbetarläger. De dödade judar. De dödade …”

Gråten gjorde att orden stockades i hennes hals. Hon svalde och andades fram:

”De dödade Melek.”

Jag blev iskall i kroppen. Hon fortsatte:
”De kom in i mitt i vårt hus och väckte oss. De hade sett rullstolen bredvid Meleks säng genom fönstret och förstått att han var handikappad. De skrek åt Melek att resa sig, men han sade att han inte kunde. Då sköt de honom i huvudet, alldeles iskallt som om de inte hade några känslor alls. Vi skrek och far slog till skytten i ansiktet. De tänkte först skjuta honom med, men bestämde sig sedan i stället för att ta honom till arbetarläger. De släpade med honom. Jag vet inte var han är nu …”

Hennes röst dog bort i gråt. Jag grät också. Världen höll på att förlora sin barmhärtighet.

”Det här är bara början”, sade Julianna då hon fick tillbaka sin röst.

”Är du säker?” frågade jag försiktigt. ”Det kanske blir bättre.”

Julianna blängde på mig.

”Hitler hjärntvättar folk. Jag vet att detta bara är början. Tror du verkligen att han nöjer sig med det här?”

”Vad tror du kommer att hända då?”
”Jag har hört rykten att de håller på att bygga upp ställen där de tränger ihop judar till att bo. Och arbetarlägren tror jag inte heller är vidare trevliga. Jo, det här tror jag bara är början.”

Hon var tyst ett tag. Sedan sade hon med en mycket allvarlig röst:

”Daniel, du måste lova mig en sak.”
”Vad som helst”, viskade jag.

”Du måste lova mig att du aldrig glömmer bort vem du är. Förlora aldrig din mänsklighet till ondskan. För om du väl förlorar den, så blir du aldrig fri.”

Jag tvekade inte en sekund.

”Jag lovar.”

 

I början av året 1939 fick alla judar lämna ifrån sig sina värdesaker och de fick inte längre äga radioapparater.

Vi hade inte heller en radio, ett val som jag sedan skulle ångra. Vi ville inte ha någon för att vi var less på att höra de lögner om judar som Hitler sa via den. Om vi hade haft en radio, kunde vi kanske ha varnat Julianna och hennes familj, för att jag fick sedan veta att han via den talat om judeförintelse.

 

1 september 1939 blev en dag som aldrig skulle glömmas. Tyskland anföll Polen och kriget var ett faktum.

Judar blev nu tvungna att bära Davidstjärnan på sig, för att alla skulle kunna se att de var ”fiender till folket”. Judarna hade det mycket svårt, och till och med Julianna höll sig inomhus.

 

Några månader efter att kriget hade startat skedde det som jag länge hade fruktat. Judarna drevs ur sina hem för att fraktas till ghetton. De fick tio minuter på sig att packa sina saker och skulle sedan bege sig utan protester.

Julianna gick på gatan, bredvid sin mor. Hon höll sin syster i handen. Jag såg att hon var rädd, men hennes blick var beslutsam. Jag beundrade henne. Fastän hon var på väg till ett ställe som hon inte visste något om så skulle hon inte låta nazisterna trycka ner henne, och hon höll huvudet högt.

”Julianna!” ropade jag.

Hon vände sig om.
”Allt kommer att lösa sig, jag ska rädda dig! Var inte rädd!”

Hon log svagt, men hennes blick sade att hon inte trodde att allt skulle lösa sig.

”Kom ihåg vem du är”, svarade hon. ”Kom ihåg det.”

Hon såg mig länge i ögonen och vände sig sedan om. Jag såg efter Julianna tills hon inte längre syntes och sjönk ihop på marken och grät.

 

Några få år efter att Julianna hade försvunnit fick jag en inkallesorder om att jag var tvungen att gå med i armén. Anledningen till att jag inte hade fått den tidigare berodde på att jag under en bilolycka hade brutit ryggen, vilket tog lång tid att läka. Men då nu ryggen var hel igen, så skulle jag ut i kriget jag med.

 

Jag gick till kyrkan. Även om jag inte var så starkt troende, så skadade det ju inte att be till Gud om hjälp.
Att gå med i armén och kämpa för det som jag var så mycket emot skulle jag aldrig klara av, samt att jag hade lovat Julianna att inte förlora min mänsklighet, något som jag visste att jag skulle göra om jag for ut och krigade.

 

Jag var ensam i kyrkan. Jag ställde mig framför en stor målning av Jesus på korset, knäppte mina händer och bad:

”Kära gode Gud, gör så att jag inte behöver gå med i armén gör så att Julianna och hennes familj klarar sig.”

”Herren hör många böner i dessa tider”, sade plötsligt en röst.

Jag snodde runt. Där stod en man i medelåldern. Han var ganska gammal och kraftig och hade vänliga blå ögon.

”Han hinner inte hjälpa alla”, fortsatte mannen.

Något med denna man sade mig att jag kunde lita på honom. Jag vet inte vad, men jag visste att han var god.

”Är denna Julianna en jude?”

Jag förstod att jag tog en enorm risk, men en röst inom mig viskade att jag skulle tala sanning.

”Ja”, sade jag.

”Så du är inte nazist?”

Jag skakade energiskt på huvudet.

”Verkligen inte.”
”Mitt namn är Didrich Wagner”, sade mannen och skakade hand med mig.

”Daniel Schultz.”

”Du vill inte gå med i armén?” undrade han.

”Över min döda kropp.”
Didrich log lätt och berättade att han arbetade för Zegota i Polens huvudstad Warszawa.

Zegota var en organisation som jobbade för att rädda judar. De gav de mat, pengar, mediciner och förfalskade papper som hjälpte dem att fly. Didrich berättade att han kunde fixa falska papper till mig med, även om det skulle innebära att jag skulle bli desertör, vilket skulle medföra att jag skulle bli ihjälskjuten om de kom på mig. Men jag var villig att ta den risken för att slippa delta i kriget och få arbeta inom Zegota med att rädda judar.

Så jag var överlycklig.

 

Efter att jag hade packat mina saker och skrivit en lapp till mina föräldrar (de var för närvarande inte hemma) begav jag mig med Didrich till Warszawa i Polen.

 

Jag trivdes mycket bra med att arbeta med Zegota. Jag räddade hundratals liv. Men hela tiden såg jag efter Julianna och oroade mig mycket för henne. Det hon hade sagt till mig åratal tidigare om att allt skulle bli värre stämde verkligen. Judar (och även romer, eller också kallat zigenare) skickades till koncentrationsläger där de arbetade sig till döds och många gasades ihjäl, även barn. Världen hade förlorat sin barmhärtighet.

Jag var skräckslagen för att Julianna hade gått detta öde till mötes och jag saknade henne så att det gjorde ont.

Jag frågade ofta om det var möjligt att man kunde göra ett fritagande av judar från koncentrationslägren, även om jag innerst inne förstod att det skulle vara mycket svårt. Mina medarbetare ville lika mycket som jag göra detta, men det var alldeles omöjligt att vi skulle lyckas.

Jag lyckades dock tillslut övertyga mina medarbetare att jag skulle få resa till koncentrationslägret Chelmno i Ludz och därefter utklädd till soldat kontrollera ifall det skulle vara möjligt att frita judar därifrån.

 

Jag kunde patrullera utanför lägret utan problem, men jag kunde inte ta mig in i lägret. Det krävdes papper för det, papper som jag ej hade. Men jag kunde även genom stängslet se in i lägret och jag undersökte varenda detalj för ett möjligt fritagande.

Plötsligt fick jag syn på henne. Min Julianna.

Hon var en av de magraste människor som jag någonsin hade sett. Hon var bara skinn och ben, helt utan underdrift. Hennes hår var avklippt. Jag tyckte ändå att hon var mycket vacker.

Hon släpade på ett tungt lass med sten.

Jag var sprudlande glad, samtidigt som jag gnisslade tänder av ursinne över hur hon hade behandlats.

Jag vågade inte ropa på henne, så istället hostade jag ljudligt för att få hennes uppmärksamhet.

Hon tittade upp och stirrade på mig. Sedan såg hon sig om och släpade med sig stenarna mot mig. Hon stannade framför stängslet och fortsatte att stirra på mig.

”Är du soldat?” fick hon sedan fram.

Jag berättade om Zegota och min förklädnad. Då jag frågade om hennes familj slog hon ner blicken och berättade att hennes far hade dött i arbetslägret och att hennes mor hade skjutits i då de varit i ghettot i Warszawa. Hennes syster hade gastats ihjäl, endast tio år gammal.

”Det är bara jag kvar”, viskade hon.

Efter att ha fällt några tårar berättade jag hade inte tillgång till att ta henne med mig men sade att jag skulle göra allt för att komma tillbaka för att ta med henne därifrån. Hon såg på mig med den blick som hon hade haft då hon vandrade på gatan mot ghettot och log återigen svagt.

 

Några få dagar senare tog Hitler självmord och det andra världskriget slutade. Chelmno var tomt då jag kom dit.

Jag letade efter Julianna, utan resultat. Efter månader av sökande träffade jag dock en kvinna som också hade varit i Chemno. Hon berättade för mig att Julianna hade skrutits ihjäl två dagar innan kriget slutade av en nazist. Han hade hånfullt frågat henne om hon var rädd för honom.

”Nej”, hade hon lugnt svarat.

Det blev hennes död. Jag föll in i en tyst gråt, samtidigt som jag inte kunde låta bli att känna mig så oerhört stolt över min modiga Julianna.

 

Jag hade varit med om saker som skulle komma att skrivas om i historieböcker.

 

Men jag ville så gärna ha det ogjort.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Epilog

 

Efter kriget blev jag ofta kallad för hjälte. Men jag är ingen hjälte. Jag är bara en helt vanlig människa som gjorde det rätta.

 

Jag är mycket stolt över det som jag åstadkom under det andra världskriget. Men att rädda liv är inget övernaturligt. Det är fullt mänskligt.

Nazismen däremot, var inte mänsklig. Och det faktum att Julianna räddade mig från den omänskligheten, har gjort henne till min hjälte.

 

Jag tackar min Julianna för att jag behöll min mänsklighet då andra inte gjorde det. Hennes kloka ord om att jag alltid skulle komma ihåg vem jag är har vägledigt på många olika sätt genom livet.

 

Jag inbillar mig att jag genom att föra de orden vidare samt att berätta vad de nazistiska åsikterna verkligen ledde till har gett henne någon form av upprättelse.

För att om vi kommer ihåg följderna av de handlingar som slutade i stor förintelse och ständigt påminner oss om att inte göra om misstagen så har hon och så många andra oskyldiga människor inte dött helt förgäves.

 

Julianna kommer alltid att leva vidare inom mig som en odödlig ängel i mitt hjärta.

Jag gifte mig aldrig efter kriget, för det finns ingen annan som jag skulle kunna älska som hon.

Nazisterna dödade min själsfrände och det finna ingen som kan ersätta henne.

Min modiga och unika hjälte.

 

Men jag, jag är ingen hjälte.

 

Jag är bara människa.

 


Marilyn Monroe

Marilyn Monroe var en amerikansk skådespelerska, sångerska och fotomodell.

Hon föddes som Norma Jeane Mortenson, men fick dopnamnet Norma Jeane Baker. Hennes mor hette Gladys Pearl Baker, men vem fadern var är oklart. På födelsebeviset står Martin Edward Mortenson, Gladys andre make, men de flesta är eniga om att han inte var flickans biologiske far, då paret hade separerat. Sannolikt var det istället försäljaren Charles Stanley Gifford, en man som lämnade Gladys då hon berättade om graviditeten.

Barnet hamnade hos fosterföräldrarna Wayne och Ida Bolender fram till sju års ålder, då modern tog hem henne. Några år senare blev Gladys Pearl Baker psykiskt sjuk, liksom båda hennes föräldrar varit och flickan togs om hand av mammans bästa väninna, Grace, under några år. När hon gifte sig 1935 hamnade dock Norma Jeane på barnhem och så mycket som tolv olika fosterhem, där hon utsattes för övergrepp och försummelse. I september 1941 tog Grace henne tillbaka och Norma Jeane lärde då känna grannpojken James Dougherty som skulle komma att bli hennes förste make. Hon gifte sig med honom den 19 juni 1942, då hon var sexton år. Deras äktenskap varade i fyra år.

Norma Jeane gjorde sin karriär som Marilyn Monroe, som en skapelse av filmindustrin. Norma Jeanes karriär började med att fotografen David Conover upptäckte henne, och den 26 augusti 1946 skrev hon sitt första kontrakt med Twentieth Century Fox. Hon tjänade 125$ i veckan och färgade sitt hår blont och ändrade sitt namn till Marilyn Monroe, efter sin mormors efternamn. Hennes första filmroll var i filmen The Shocking Miss Pilgrim (1947) och det var filmen Niagara (1953) som gjorde henne stor och hon fick hetare roller som Herrar föredrar blondiner (1953) och Hur man får en miljonär (1953). Marilyn var Hollywoods älsklingsblondin och alla skrev om henne. Den 14 januari 1954 gifte Marilyn om sig med basebollspelaren Joe DiMaggio. Marilyns kändisskap och hennes status som sexsymbol blev ett slag för deras förhållande, och nio månader senare, den 27 oktober 1954, skilde de sig. 1959 medverkade Marilyn i I hetaste laget, som vann en Golden Globe för "The Best Actress in a Comedy".

Den 29 juni 1956 gifte Monroe sig med sin tredje man, dramatikern Arthur Miller. Miller var med och skrev en del av filmen De missanpassade(1961), den kvinnliga rollkaraktären var speciellt skriven för Monroe. Den var hennes sista fullbordade film. Monroes och Millers förhållande tog slut den 20 januari 1961. 1962 fick hon Golden Globe igen men nu för "Female World Film Favorite". Marilyn gjorde 30 filmer och lämnade endast en ofullbordad, Something's Got to Give (1962).

Tidigt på morgonen den 5 augusti 1962 avled Marilyn Monroe i sömnen efter en överdos av barbiturater. Hon avled i sitt hem på 12 305 Fifth Helena Drive i Los Angeles-stadsdelen Brentwood. Ingen vet riktigt säkert hur och varför dödsfallet skedde. Det finns konspirationsteorier om att hon blivit mördad och att mordet var knutet till familjen Kennedy, då John F. Kennedy precis hade avslutat en affär med Marilyn Monroe. Vissa sådana teorier menar att exempelvis CIA eller FBI skulle ha "ordnat" Monroes död för att undvika ett äventyrande av presidentämbetet. Monroes död har gett upphov till omfattande mytbildning och spekulation. Under sitt utåt sett glamorösa liv var hon dock ofta olycklig och led av dåligt självförtroende. Vid tiden för sin död befann hon sig i en av sina depressionsperioder. Obducenten Thomas Noguchi menar att dödsfallet med största sannolikhet var självmord. Hon ligger begravd på Westwood Memorial Park i Los Angeles.

Källa.

Monroe

Jag vill inte tjäna pengar. Jag vill bara vara underbar.
- Marilyn Monroe

Jag kunde inte låta bli att dra på munnen. Ett ganska roligt citat enligt mig ;)

Världens historia

Pappa köpte en tidning av Världens Historia.
Nu är jag lycklig.

Charlie Chaplin

För ett tag sedan då jag var på en bildlektion så sade en av killarna i klassen då någon nämnde Charlie Chaplin:
"Vem är den där Charlie Chaplin egentligen?"
Blixtsnabbt höjde jag huvudet och stirrade. Samlade mig dock och kollade ner i bänken igen.
Han är även än av de "smartare" i klassen och visste ändå inte vem Charlie Chaplin var. Gah! Blev ganska rädd då jag insåg att många inte ens vet vem han var.
Så nu ska jag bringa lite kunskap via ett blogginlägg!

Sir Charles Spencer ChaplinCharlie Chaplin, född 16 april 1889WalworthLondon, död 25 december 1977VeveySchweiz, var en brittiskskådespelarekomiker och regissör. Chaplins vanligaste karaktär är "luffaren" som har svart kubbkäpp och mustasch.

Chaplin började sin bana med att följa i sina föräldrars fotspår som varietéartist. Chaplins filmkarriärUSA började med en rad korta stumfilmer1914. Han var 1919 med om att grunda filmbolaget United Artists. Han utvecklades till en av det tidiga Hollywoods stora stjärnor, som till skillnad från många andra klarade övergången från stumfilm till ljudfilm.

1932 träffade han Paulette Goddard, och föll för hennes skönhet och cyniska humor. De två gifte sig i hemlighet ute till havs 1936 och samma år spelade hon mot honom i filmen Moderna tider och senare även i Diktatorn. Det var hans tredje äktenskap och varade till 1942.

Chaplin vägrade bli amerikansk medborgare. Han fick stora problem med 1950-talets McCarthyism och vägrades länge att lämna landet. När han så småningom fick resa ut för ett Londonbesök vid premiären av Rampljus 1952, vägrades han inresevisum till USA. Det sägs, att han redan under båtresan till England fick meddelandet, att inget inresetillstånd var att vänta. Efter Londonbesöket flyttade han till Schweiz och levde där med sin maka Oona O'Neill fram till sin död. Tillsammans med Oona fick han 8 barn, bland andra Geraldine som sedermera blev en känd skådespelerska. 1975 blev Chaplin adlad i sitt födelseland.

Chaplin skrev även musik och sånger till sina senare filmer. Den mest kända sången är Smile (från Moderna tider). 1970 spelade han in nykomponerad musik till filmen Cirkus från 1928 och 1973 fick han en Oscar för filmmusiken till filmen Rampljus (som inte fick amerikansk premiär förrän 1972). Han skrev också en del annan musik, främst kammarmusik, som alltjämt spelas ibland.

1972 fick han en heders-Oscar "för den omätbara inverkan han haft för att göra filmen till 1900-talets konstform".

Blev otroligt lat och orkade inte skriva själv :P Kopierade från wikipedia.se.




Fyra historiska flickor som vi aldrig glömmer ...

Dressyrinlägget kommer i morgon.

Fyra historiska flickor som vi aldrig glömmer ...
Vet du vilka de är?
Blå: Storfrustinnan Olga Nikolaevna Romanova
Rosa: Prinsessan Marie av Rumänien
Beige: Ruth Becker (Överlevde Titanic's tragedi när hon var tolv år gammal)
Grön: Anne Frank

Allt om Historia

Det här är min favorittidning.



Vilken är din? :)


Helen Keller

Har du hört talas om Helen Keller? Om inte ska jag berätta lite:

Keller föddes i Tuscumbia, en liten stad i Alabama, och vid 19 månaders ålder drabbades hon av en febersjukdom som förorsakade hennes handikapp. Den dittills livliga och glada flickan förvandlades till ett vilddjur som terroriserade sin omgivning. Hennes föräldrar tog slutligen kontakt med Alexander Graham Bell, som arbetade med döva barn. Eftersom Helen även var blind, rekommenderade han dem att kontakta Perkins-blindinstitutet i Massachusetts. Helens mor Kate Keller hade dessutom läst Charles Dickens resbeskrivning "American Notes", som skildrar Samuel Howes framgång med en annan dövblind flicka, Laura Bridgman, som ännu bodde på skolan.

Vid Perkins-institutet gav man uppdraget att försöka öppna Keller till den endast tjugo år gamla lärarinnan Anne Sullivan, vilket var början till ett 49 år långt samarbete. Sullivan var själv synskadad och en av Laura Bridgmans bästa vänner. Sullivan begärde och fick faderns tillstånd att isolera dottern från den övriga familjen i en liten stuga. Sullivans första mål var att få fram disciplin i den bortskämda Helen. Sullivan använde Samuel Howes metoder, och genom att i Helens hand rita symboler för olika föremål i deras närhet kunde den närmast utmattade Sullivan känna hur deras kontakt förstärktes.

När Helen Keller var tio år gammal hörde Sullivan om den norska flickan Ragnhild Kaata, som hade lärt sig tala trots att hon var blind och döv. Kaatas lärare använde en metod, som innebar att man rörde vid läpparna på varandra medan man talade och på så sätt kunde uppfatta vibrationerna. Helen Keller försökte lära sig att tala med samma metoder, men hennes muntliga språk var otydligt i hela hennes liv, vilket var en stor besvikelse för henne.

Efter sin collegeexamen gjorde Keller det till sin uppgift att arbeta för de sinneshandikappade i världen. Keller var socialist och hade ibland kontakter med misstänkta kommunister, vilka ofta var föremål för FBI:s utredningar.

År 1960 skrev Keller boken Ljus i mitt mörker. Hon avled 1968 mer än trettio år efter sin lärare Anne Sullivan. På grundval av Kellers självbiografi Mitt livs historia skrevs en teaterpjäs som spelades på Broadway i nära två år och senare också filmatiserades tre gånger. Den gick på teater även i Stockholm under 60-talets första del.

Nu blev jag lite lat och orkade inte skriva själv. Jag kopierade från wikipedia. Klicka här för att komma till källan.
Jag är otroligt imponerad av Helen och Anne. Vilken vilja! Tänk dig att vara blind och döv sedan man var en bebis. Hur ska man då lära sig att förstå och sånt? Det är imponerande.


Helen


Anne



Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!